Den sista dagen tillsammans med Turbo var förmodligen den bästa. Precis som jag tänkt mig, jag hade inte velat byta ut den mot någonting i hela världen. 
Den sista tiden utvecklades våran relation något otroligt. Jag tror att det hade att göra med betet, det gjorde honom van med alla läskigheter i byn, men också för att min inställning ändrades. 
Jag bytte ut bettet mot bettlöst, testade vägar och saker jag velat prova på länge, red mer barbacka och gjorde min rädsla till mitt största vapen. Det som stoppat oss har alltid varit rädslan, både Turbo och jag har varit rädda för så sjukt många saker. 
Men om jag vill att han ska ändras, då måste ju jag också göra det. 
Så jag gjorde helt enkelt de mest "farliga" sakerna den sista tiden, för att bevisa för oss båda två att rädslan var oberättigad. Sen lyssnade jag också på Turbo, men det skulle jag våga påstå att jag har gjort hela tiden. 

 

Fan vad vi växte tillsammans, han och jag! Jag hade aldrig trott att vi skulle kunna komma så långt som vi gjorde, eller att vi ens skulle gå i den här riktningen. Det jag minns mest och det som känns absolut bäst i hjärtat, det var den där gången när jag hade varit ifrån Turbo i 3 dagar av olika anledningar. 
När jag och Frej började närma oss hagen stack ett par öron upp ifrån en buske, vred sig och hörde efter vilken röst det var, och strax därefter gnäggade Turbo på det varmaste vis jag någonsin hört en häst gnägga.
Precis det där hade jag önskat mig enda sedan jag fick ett intresse för hästar, och att det var just Turbo som gjorde det var ännu bättre. 

 

Jag skriver det här inlägget mest för att jag hade velat läsa det, jag önskar att jag hade fått den här informationen tidigare. Man behöver inte göra rent av idiotiska saker, och man ska absolut inte tvinga sig själv och sin häst över sina förmågor och vilja. Men att våga göra det man vill och kan, att våga testa nya saker och alltid lyssna på sin häst är enligt min erfarenhet det bästa man kan göra.