Nu är jag slut som människa, ärligt talat. Min fantastiska ADHD-hjärna hörde ordet valbo köpcentrum i morse och kopplade genast till att jag minsann skulle åka till panduro och köpa smyckesdelar. 
Sagt och gjort, jag höll till och med humöret när kvinnan som arbetade i butiken visade sig vara sjukt otrevlig.
Det är bra gjort för att vara jag, vanligtvis brukar jag kunna inbilla mig att det är mitt fel på något knepigt vis när människor är allmänt otrevliga (här vill jag slänga in ett tack till min otroligt bra medicin). 
Hur som, väl hemma tog jag fram de två tussar av Turbos svans jag hade sparat och satte igång med att göra ett armband. Jag var sjukt ambitiös ska ni veta, tänkte att det här skulle bli så himla fint. 
Flätar en av tussarna, men det blev så mycket småhår som stack ut att jag gav upp på den och lade den på ett ställe som jag aldrig kommer hitta igen. 
Satte igång med nästa och kommer till limningen, inser då att klämmorna är alldeles för stora. Fixar det med gummisnodd, och börjar limma fast grejerna. Då smular snoddarna helt plötsligt sönder?! 
Det hela slutade i katastrof och nu har jag inte ens material nog för att skicka in så att någon som vet vad hen sysslar med kan fixa det. Suuuuuck... 

Jag hoppas att ni i alla fall haft en fantastisk dag! 

Idag är en mycket viktig tag hörni! Idag är nämligen sista chansen att skriva under för att bettlösa alternativ ska bli tillåtet på tävling, och det hoppas jag att ni vill göra.Varför? 

Jo, för att det gynnar så sjukt många av oss som har hästar som trivs bäst på bettlöst, eller bara alla som gillar att rida bettlöst även om hästen inte bryr sig märkvärt. Det här kommer inte påverka ekipage som använder sig av bett (möjligtvis bara positivt), och jag kan lova att ibland är kontrollen till och med större på bettlöst beroende på ekipage. 

Så slå ett slag för bettlös hästsport hörni! 
Jag tror och hoppas, att om det skulle bli tillåtet att tävla i bettlösa alternativ så skulle vi öppna dörrar oss ridfolk emellan. Det skulle inte bli samma "vi och dom" känsla, för vi skulle få möjligheten att mötas på samma ställe. 
Utbyta idéer, dela erfarenheter och inte gå runt och kalla varandra för "NH-töntar" och "tävlingsfreaks". 
Vi är inte så olik varandra alla gånger, och det vi (förhoppningsvis) har gemensamt är att vi alla vill våra hästar väl.  

Klicka HÄR för att komma till petitionen, låt oss klara 2,500 underskrifter tills det skickas in imorgon! 

Jag hittade ett gammalt träns som tillhörde min gammelmorfar för en sisådär... 30 år sedan.
Det var antagligen ett bra tag sedan det fick sig en rejäl smörjning, men det blev snabbt väldigt fint efter att jag vårdat det lite! Tyvärr fick jag ta något läderfett vi hade hemma, har ingen aning om det är bra eller inte men jag resonerade så att det var bättre än att lädret låg kvar och sprack upp mer än det redan gjort. 
Har ni några tips på bra läderfett och tvål? Jag har faktiskt ingen koll alls kom jag på, och jag har en del saker här hemma som skulle behöva lite kärlek. 

Jag fick en otroligt bra kommentar av Madeleine, så jag tänkte att svaret kan få ett helt eget inlägg! 

 

Jag tror att frågan är ganska vanlig, och oftast är studie och yrkesvägledaren den enda man kan vända sig till. SYO i all ära, men svaret är sällan utförligt och jag minns att jag gick ifrån kontoret mer förvirrad än jag var innan haha! 

Nu har ju jag inte börjat om ettan än, men jag kan lova att jag har hunnit fundera massvis ändå och det känns så sjukt bra i magen när jag tänker på nya linjen. För mig var det inte alls jobbigt att byta, och jag tycker absolut inte att man ska oroa sig över det.
När man börjar gymnasiet så kommer man upptäcka att det är många som bytt linje. I min klass fanns det två stycken som hade bytt, och det var sju stycken som bytte under skolåret om jag inte minns fel, samtidigt som vi fick in sju nya elever som också bytte linje till våran. 
Absolut ingen i klassen kollade snett på dom eller uppmärksammade det överhuvudtaget, det spelade ingen roll faktiskt.
Själv är jag faktiskt glad över att få ett år extra på gymnasiet! 
Den här tiden som varit på gymnasiet har varit ett av de bästa åren av mitt liv. Mycket på grund av faktorer som inte hade något att göra med skolan, och för mig var linjen förbaskat jobbig. Vi var många som gick in i väggen, det var mer regel än undantag att ha minst 2 inlämningar per vecka. Oftast mer än så. 
Men jag har njutit, växt som människa, fått nya perspektiv och lärt mig hur mycket som helst. 
Det är inte så illa egentligen att plugga, få CSN, bo hemma (om man nu gör det), träffa massa fantastiska kompisar i skolan och välja själv om man vill jobba eller inte. 
Så kommer det inte fortsätta vara, men tack vare mitt byte av linje så får jag ändå ett extra år av den här lyxen. Det är inte så värst farligt att välja en "för lätt" linje heller, eller komma på senare att man inte vill jobba med det man valt att plugga till på gymnasiet. 
Komvux finns av en anledning! Att gå på komvux är inget misstag och det är ingenting man borde skämmas över. Hur ska man egentligen kunna veta vad man vill syssla med när man är 15 år gammal? Det gör man inte, och det är helt okej. 

Jag hoppas verkligen att det var svar nog! Kommentera gärna vad ni tycker om sådana här inlägg, och det här speciellt. Besvarar gärna frågor i kommentarsfälltet. :) 

Om ni inte har anat det än, så heter jag som skriver på den här bloggen Caroline Matscheko. 
Jag är sexton år, bor i Gävle och kommer snart gå ettan på gymnasiet igen. Förra året pluggade jag samhällsvetenskap vilket var givande och fläckvis intressant, men alldeles för tråkigt och jobbigt för mig. 
Så en dag bestämde jag mig helt enkelt för att dom 3 år som ofta beskrivs som de roligaste i ens liv absolut inte skulle få kastas bort, och då bestämde jag mig för att söka till hästlinjen på REAL istället. Det har jag inte ångrat en enda gång hittills. 
Jag hoppas på att utvecklas enormt mycket som ryttare där, vilket jag har tänkt dela med mig av här på bloggen! 

Bortsett ifrån det så har jag också tänkt hitta en medryttarhäst, och jag kan säga redan nu att någonting intressant finns på g. Men mer än så får ni inte veta! 
Runtikring det kommer säkerligen mycket intressant finnas att följa. Faktum är, att det inte kommer bli helt olikt den historia jag hade med Turbo. För er som vet vem han är.

Men det som kommer bli mitt huvudfokus är diskussion och tankar om mitt hästtänk.
Jag försöker vara ödmjuk och ha så mycket fakta i ryggen som möjligt när jag skriver, och jag hoppas att det är många som gillar det! För mig är kontakt, tillit och glädje de tre viktigaste punkterna i samarbetet med hästen, givetvis tillsammans med många andra byggstenar. 

Vill ni veta någonting mer? Lämna en kommentar, så svarar jag på den i ett annat inlägg! 

Välkommen in till min nya blogg!
Många av er känner förhoppningsvis igen mig ifrån gamla blogg, Turbosuit, där jag bloggade om utvecklingen och vardagen för mig och min foderhäst med samma namn som bloggen.
Tyvärr har jag inte kvar Turbo, vilket ni kommer få läsa mer om senare, och därför tyckte jag att bloggnamnet också blev lite... Underligt.
Jag hoppas att ni inte misstycker och kommer känna er lika intresserade av den här bloggen, trots det möjligtvis svåra namnet. Om ni tycker att det är svårt att minnas eller stava till så får ni väldigt gärna följa mig på bloglovin', då slipper ni repetera namnet 20 gånger för att senare glömma det ändå! Fiffigt va?

Här har jag tänkt blogga om olika hästrelaterade funderingar jag har, skriva om sökandet efter medryttarhäst och så småningom även låta er följa min början på ett hästgymnasium.
Jag fotograferar också en del när jag känner för det, så det kommer förhoppningsvis finnas en hel del bilder att fylla ut inläggen med.
Funderar också på att skriva om vad som hände det där året med Turbo, tror ni att det vore intressant? En hel del vet ju redan om vår historia det första halvåret, men ni skulle bara ana hur vår resa tillsammans slutade!

Jag hoppas att ni finner bloggen och mig någorlunda intressant, så syns vi i nästa inlägg.