Äntligen har jag återvänt till norrlandsskogarna igen! Eller tja, jag bor ju ti norrland, men ni fattar. Den där kuperade delen, där horisonten är blå av skog och backar istället för havet. 
Jag, Frej och min farmor och farfar begav oss i morse till Järvsö med djurparken som måldestination. För mig är det här med djurparker väldigt svårt eftersom att jag i regel är emot djur i bur. Det finns mycket att säga där, men för att göra inlägget någorlunda kort så struntar vi i det. 
Jag förstod det som att majoriteten av djuren på Järvzoo var räddade djur eller burfödda djur, vilket är bättre. Dom hade antagligen dött om djurparker inte fanns, så fine.  
Dessutom blev jag glad när jag såg att djuren åt hästkött och kycklingar! Hästar mår betydligt bättre än djur i industrin, och kycklingarna kommer som en "produkt" av äggindustrin. Det är nämligen så att när kycklingarna som föds upp kläcks så blir ca 50% höns och 50% tuppar. Tupparna dödas direkt. 
Så varför inte göra något av kropparna liksom? Bättre än om djur föddes upp för att ge mat åt parkens djur. Uäck. 

 

Jag fick se sjukt många underbara djur med härliga personligheter och avslappnade kroppspråk. Bäst var helt klart järvarna eftersom att dom gång på gång gjorde allt i sin makt för att sno besökarnas uppmärksamhet.
Men näst bäst var det angenäma sällskapet, så galet trevliga människor att prata med! Det är skönt med människor som har samma åsikter som en i tex djurrättsfrågor, jämställdhet och övrig politik. Man slipper bli arg eller rent av ledsen, och får ändå utveckla sina åsikter på ett sunt vis. 
Ödmjuka människor helt enkelt, som respekterar individer i sin omgivning. 

Nu har bloggen ekat tomt ett tag, ännu en gång. Jag verkligen avskyr det, det sista jag vill är att bloggen ska läggas på is och tyna bort så som den gjort många gånger nu. 
Men om jag ska vara helt ärlig, så måste jag väl ändå säga att det beror på den inre stressen den här gången. Den bara vägrar släppa. Jag som vanligtvis vet orsaken till alla mina "problem" känner mig nu för första gången maktlös. Visst har jag mina anledningar att vara ledsen och må dåligt, men det är inte så jag känner just nu. Det känns bara som att jag aldrig landar, jag tar mig sällan ro att göra de saker jag mår som bäst av vilka bland annat är att blogga. Detta trots sommarlovet, kan för mitt liv inte begripa hur det ens är möjligt! Jag har varit så bra på att ta hand om mig själv, ett resultat av diverse "lektioner" angående saken på DBT-gruppen. 
Jag var solklart bäst i gruppen på att göra sådant som jag mådde bra av. Det hände ofta att jag satte mig vid favoritsjön, lyssnade på musik, eller tog ett kort bad (det är bara skönt tills snakset man tagit med är slut). 

Det som hänt är i alla fall att jag har varit hundvakt två gånger, djurvakt två gånger och jobbat lite däremellan. Ingenting revolutionerande egentligen. Men jag har i alla fall ridit för första gången på 6 veckor nu! Det blev fem staplande steg på nordistravaren Messi som inte är inriden, bara för att kolla reaktionerna. Vi visste inte om han var inriden, men det tycktes inte så nu i alla fall. Oroa er inte, jag hade varit dit innan och kollat hans reaktioner på hängande, sadel etc. 
Det där med medryttarhäst verkar inte bli något av, och jag har inte bråttom att hitta något nytt nu faktiskt. Jag tänker att det kommer med gymnasiet, eller eventuellt med att min kompis Elin flyttar till stan och skaffar körkort så att vi kan åka till hennes stall. 

Kanske är det avsaknaden av hästar som skapar stressen? Så måste det nog vara. Tack bloggen, för att du löser mina problem åt mig!! 
Jag hoppas att ni hänger med hopplösa mig ännu, och att ni inte fann inlägget för urvattnat. 
PS, skriver jag dialektalt? (svar ja, stavade det dealektalt nyss) Hoppas alla här inne kommer norröver ifrån haha! DS

Det blev uppenbarligen inget bloggande igår. Jag och Frej lyckades nämligen släpa oss upp så sent som klockan två (...) igår så då var det bara att äta, jobba och sedan få hem Atlas. 
Efter att han kom var det total full rulle. Jag är lite "ny" med hela hundgrejen, växte upp med en blandrashund vid namn Sören och hade en låtsaspappa med jakthundar för ett par år sedan men nu har det varit hundtomt i fem år så Atlas lurar mig lätt som en plätt. Igårkväll var vi ut fyra gånger på ungefär tre timmar, varav en gång var han faktiskt nödig och de andra tre ville han bara leka med en pinne. 
Självklart, hunden ska ju aktiveras och lekas med. Men när klockan är elva på natten och en halvsovande släpar sig ur soffan i tron att hunden ska kissa så känner man sig grundlurad när den bara tar upp en pinne och springer 10 varv runt en. Men han är söt och jag börjar lära mig hans tricks! 
Kommer behöva aktivera honom något idag, men jag vet inte exakt vad vi ska göra... Han behöver hjärnstimulans, men är knappt ett år gammal och har haft lösa benbitar så alldeles för mycket motion är inte bra. Vad gillar ni att göra med era hundkompisar? 

 

Jag måste börja det här inlägget med att säga tack! Tänk att ni bloggläsare är så fantastiska och peppar mig så himla mycket, det gör faktiskt stor skillnad för mig. Ibland har jag så svårt att se olika perspektiv på saker, jag fastnar liksom i något slags spår. 

Den här dagen har i alla fall varit helt galet bra hittills. Klockan tre träffade jag J och hennes hundar Atlas och Rocko. I slutet av månaden ska jag förhoppningsvis vara hundvakt åt Atlas, någonting jag ser fram emot helt sjukt mycket! 
Jag hade bara träffat honom en gång förut och då fick vi en lite krånglig start. Han var nämligen väldigt mammig (precis som Tubbe kunde vara ibland), och var ute och gick med J så att säga. Att jag gick där bredvid struntade han blankt i, det måste ha sett ut som en katastrof haha! 
Sista biten gick det däremot ganska bra, och J berättade idag att Atlas faktiskt tittat efter mig när jag gick till bussen den gången. Det är väl ändå världens bästa känsla när man riktigt märker att ett djur faktiskt gillar en och vill vara med en? 
När Atlas såg mig idag hoppade han mot staketet på rastgården och såg riktigt glad ut, så kanske han gör med alla men det kändes verkligen som att han kände igen mig vilket också är en sjukt underbar känsla. 
På promenaden idag märktes också det att han fokuserade mer på mig och han drog inte mot J på samma vis när vi gick, enorm framgång! 

Vore det intressant att läsa om mer om Atlas när vi ses?